Jag träffade Fabio första gången när han var mycket liten och blev som så många andra mycket  förälskad i den lite rultiga valpen med de stora fötterna. Hans syskon fick nya hem och flyttade iväg. Så kom dagen när mamma skulle åka till sin nya familj och Fabio skulle bli ensam kvar. Men Fabio fick så klart en ny familj han också. För han hade redan en plats i mitt hjärta. Här hemma blev han väl mottagen av sina fyra hundkompisar. Gamla labbetiken Frida tog sig klokt an hans fostran och de tre små hundarna Molly, Jack och Lazy blev hans lekkamrater. Katterna lärde honom snabbt att de hade vassa klor och att man därför inte kan sitta på dem hur som helst.

Fabio är nu en stor, ranglig, charmig och bökig hanhund. Hans muskler hänger inte riktigt med och han har dålig koll på sin kropp. Men han rör sig gärna och mycket. Att växa upp med små hundar har nog gett Fabio helt fel uppfattning om sin egen storlek. När lilla kompisen Jack busar runt i huset händer inte så mycket, men när Fabio gör samma sak så flyttas allt, mattorna flyger och den som kommer i vägen gör klokt i att snarast söka skydd.
Han är den mest älskansvärda varelse man kan tänka sig. Visserligen är han inte så vacker och han är klumpig som en elefant i en porslinsaffär, men vi älskar honom.

För vem kan motstå en hund som bara vill väl? Ibland blir det lite tokigt, som när han nu 45 kilo tung, hoppar upp i sängen och landar på mig och sina småkompisar. Eller när han lyckligt hoppar jämfota rätt upp i luften och råkar landa med tassarna på mina axlar och trycker hela sin lindrigt rena mustasch mot min kind strax innan vi båda ramlar i en hög på marken. 45 kilo kraft kan ingen stå emot. Han är ju bara glad och då blir jag det också!
Och hans hjärtfel har vuxit bort.